Stress.

Mannen ska flyga till Luleå över dagen och hålla i utbildning för försvarets personal..han har "turnerat" runt i Sverige under hösten och utbildat personal i farligt gods osv och idag är det sista för året..han är bra han den där mannen! Så stolt över honom..

Jag skulle skjutsa honom till tåget som skulle gå 6.02, vi gör oss klara och så ska vi bara gå ut genom dörren..men då är bilnycklarna borta! Jag blir så stressad för jag vet att jag hade de sist och jag borde veta vart de är, men de är borta..finns ingenstans! Klockan går och vi hade behövt åka för flera minuter sen..jag blir superstressad men mannen letar lugnt. Tillslut hittar vi nyckeln (jag hade glömt vilken jacka jag hade igår, letat i alla utom just den..klant)
När vi kommer till bilen har vi 12 minuter på oss innan tåget ska gå och det brukar ta drygt 10 till stationen..stressen inom mig..men vi hann! Vi hann och D sitter nu på tåget till arlanda.

Jag skämdes så men mannen va coollugn och när jag sa förlåt för stressen och för att jag aldrig hänger nyckeln där den ska vara så sa han bara: Det är okej, jag kände hela tiden att det skulle ordna sig..

Och det gjorde det ju. Min man är lugnet själv oftast och mitt i stressen idag, trots att det va han som hade en viktig tid att passa, höll han sig lugn och allt gick ju bra. Min fina lugna man som kompletterar mig så bra..

Ibland känner jag mig som världens virrpanna..jag och nycklar är värst..även fast jag blivit betydligt bättre..men men, jag har gift mig med en man som har koll på läget..det är skönt! :)

Idag kändes det inte alls såhär lugnt och behagligt..men igår fick en liten rumsgran flytta in i sovrummet, luktar så gott :)