I tisdags var vi på kliniken för att kolla hur kroppen mådde. Allt såg bra ut. 7 blåsor på ena sidan och 8 på andra. Väldigt bra. De va ju små men ändå helt enligt plan, enligt läkaren. SKÖNT! Ökade på dosen Menopur till 187.5 enheter och ska tillbaka på fredag.
Har mått väldigt bra, känt mig svullen men that's it..tills igår, då jag fick ont. Och smärta = oro. Fy vad rädd jag blev: "nu växer de för mycket" "nu blir det inställt" "nu fylls magen med vätska" "nu blöder jag snart" "nu blir jag inlagd igen"..katastroftankarna fyllde min hjärna till bristningsgränsen och tårarna var nära hela tiden. På jobbet dessutom. Tillslut kände jag att det fick vara nog. Ringde kliniken och berättade läget och fick prata med den mest underbara barnmorskan som lugnade mig. Efter det kunde jag slappna av igen men var tvungen att gråta ut bakom en stängd dörr innan jag återvände till budget och annat jobb. SÅ skönt att få prata med barnmorskan, hon förstod ju min oro till 100% efter det vi varit med om. Hon sa att jag självklart fick komma in om jag behövde men sa att det med största sannolikhet inte var något att oroa sig för då det är bra om det känns lite eftersom äggblåsorna växer.
Vilade hela kvällen, helt färdig efter orostimmarna på dagen.
Det är när jag reagerar såhär som jag förstår hur pass viktigt det ändå är det här. Jag känner mig oftast ganska cool och lugn, men, uppenbarligen inte så cool som jag tror.
Imorn ska vi tillbaka, känns skönt och skrämmande. Vet ju aldrig vad som väntar på skärmen. Men, försöker behålla lugnet.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar