Vägen hit.

Vi var alltså på äggplock i tisdags. Nervösa och oroliga, för tänk om de inte skulle hitta något ägg denna gång heller!?

Vi var nummer 2 i kön så vi fick vänta till 09:45. Försökte sova de timmarna vi fick vänta men drömde sådana hemska  mardrömmar den stunden. Drömde om ägg som tappades på golvet, om vätska i magen och smärta. Men, sen fick vi komma in. Fick våran nya läkare, en manlig läkare som (även fast han glömde receptet i fredags) är sååå bra! Jobbat med detta i 100 år ungefär. Så det gjorde mig lugn. La mig i stolen och var beredd på smärtan, men fick morfin så det gick bra allting. (Efter tömningen på vätska i höstas utan bedövning så var detta rena semestern i jämförelse. )


De började med vänster äggstock där det fanns 3 fina äggblåsor. Det gick bra. Själva sticken kändes ingenting denna gång, det var de som var värst sist. Sen kom vi till höger äggstock, den lilla rackaren. Den högra äggstocken satt nämligen fast ovanför/bakom livmodern. Och, då går det ju inte att sticka in nålen och få ut äggblåsorna. Så, de fick helt enkelt "pumpa" fram den med muskelkraft. Barnmorskan hängde på min mage och tryckte och klämde för att få ner den, samtidigt som jag sitter med benen i luften och en ultraljudsstav med nål redo inne i mig. Helt sjukt. Men med morfin i kroppen kändes det inte så farligt, först när morfinet gått ur kroppen som jag fick ont..och då fick jag rejält ont kan jag säga. Fortfarande helt öm i magen. Men, de fick ju ut 2 blåsor till så det var det värt!


Efter en stund så ropade de inifrån labb att de hade hittat ägg. Den känslan! DÅ bröt jag ihop och grät floder..sån lättnad. Just då visste vi inte alls hur många, men bara det faktum att de hade hittat ägg var så befriande. Denna gång hade det fungerat! Läkaren, barnmorskan och undersköterskan som var med i rummet blev lika rörda och glada dem över det beskedet. Alla var så spända på om det skulle funka för oss nu eller inte och när vi fick äggbesked blev det glädjetårar på oss alla. (mest på mig dock som fulgrät)

Så, några glädjetårar, felplacerade äggstockar och ännu mer tårar senare så var de klara. Då skulle jag stiga upp ur stolen, men då försvann jag. Hörde rösterna omkring mig men fick inte kontakt med hjärnan, så läskigt. Jag svimmade aldrig riktigt men var bra nära. Antagligen för att jag legat med benen högt en stund, morfinet och alla spänningar som släppte. Så, jag fick ligga kvar i stolen ytterligare en stund (med benen nere) och försöka hitta tillbaka till andningen. Sen så fick jag min säng igen, värme på magen, extra smärtstillande och blev inrullad på rummet.


Väl på rummet fick vi vänta på besked om hur många ägg de hittat i ungefär en timma. Vi sa till varandra att det bara behövs ett, så hittar de ett ägg så får vi sätta allt vårt hopp till det. Och mycket riktigt, de hittade bara ett ägg.


Sen efter ca 2 timmar fick vi åka hem. Och vänta på besked om vårt ägg blivit befruktat. Jag sov hela dagen igår. Vi kom hem till lunch, D behövde åka på möte med jobbet men jag märkte knappt att han var borta för jag sov från det att han åkte till att han kom hem igen. Helt färdig. Somnade några timmar senare igen och sen var det bara en liten stund kvar innan vi skulle få besked om vårt lilla ägg mådde bra.


Igår, 11:20 ringde barnmorskan och sa: Ägget ser FINT ut! Så idag, om en timma, ska vi tillbaka till sjukhuset och sätta in ett befruktat ägg!! Så stort!!


Igår firade vi det faktum att ägget befruktats. Vi har bestämt oss för att fira de små segrarna. Det är sååå många steg i processen som ska fungera, och vi är mycket väl medvetna om att det kan gå fel på ungefär hur många sätt som helst. Så vi har helt enkelt bestämt oss för att glädja oss för det lilla. Idag sätts ett befruktat ägg in och det är så stort för oss! Hit har vi aldrig kommit i processen innan.


SÅ nu hoppas vi på vårt lilla guldägg (har på något konstigt sätt känt mig tom dessa dygn utan äggblåsor, säkert för att man är så medveten om att det faktiskt ligger ett litet befruktat ägg och väntar på oss på sjukhuset) och nu börjar dessa långa veckor innan vi vet mer. Och om det fungerar denna gång, så börjar en väääääldigt lång väntetid med mycket oro..men, en dag i taget. Nu ska vi igenom denna dag först.


Tack för alla fina lyckönskningar, ni är fantastiska!