Påsk.

Efter påsk ska jag ringa kliniken och se hur det går för vår del i kön..vänner till oss som gjort en utredning (som slutade med världens finaste adoptivbarn) blev bortglömda i kön...DET tänker jag inte tillåta..så efter påsk ska jag ringa för då är det en månad tills 90 dagar har gått och eftersom man ska bli kallad inom 90 dagar så vill jag iaf få veta lite mer..

Fy vad april har varit tufft med alla tankar på barn..tuffaste månaden iår om man ska se bara kring barntänket..vi har det så bra annars jag och min man..det är mycket som stormar runtomkring oss, men vi fungerar och det är jag så tacksam för! Men tanken varje månad på hur det ska bli, när det ska bli..den tär på mig mer och mer.. En av anledningarna till att det är så tufft är att oavsett hur mycket eller lite jag pratar om det så löser det ingenting..jag kan gråta en kväll men det löser ju inte situationen.. Att inte veta när det tar slut, när vi får glädjas över ett plus, ett hjärta, ett ultraljud, en spark..ett barn...att inte veta när det kommer..det är den värsta mardrömmen som pågår varje dag..