Vänta.

Idag firar vi tvåårig bröllopsdag..eller egentligen är det på måndag, den 28, men då jobbar vi båda heeela dagen så vi firar idag istället! Vi blev gravida den dagen också..men 8 veckor senare fick vi vårt första missfall. Det är ingenting  vi firar eller vill tänka på,men inte hade vi kunnat ana att vi skulle hamna här två år senare..med en tid till en klinik som måste hjälpa oss vidare för att få vårt efterlängtade barn. Men nu är vi här och vi är enormt tacksamma för att det finns hjälp att få och att vi förhoppningsvis kommer få svar på all undran över vad som är fel. Oavsett vad felet ligger i så ska vi ta oss igenom det! Vi ska klara av det tillsammans och om 2 år till sitter vi förhoppningsvis med ett barn i knät denna dagen.. känns som en evighet men jag är inställd på att detta kommer ta tid..mer tid än jag vill, men tid!

Månad efter månad..tyngre och tyngre blir det också, rent tankemässigt, att orka med. Hur ska jag orka se en mens till komma? Varje månad är beskedet som en spark i magen.. förhoppningsvis får vi lite samtalshjälp hos kliniken, sen kan ju inte samtal ge oss ett barn, men, de kanske kan hjälpa framförallt mig med mina tankespöken som hela tiden kommer..

Denna resa...den är inte lätt..