Inget.

Nej, inget denna månaden heller..mensvärken kommer smygande och jag kapitulerar, igen..nu kan mensen lika gärna komma så det är över nångång..

men inga tårar än, tyst sorg..denna eviga smärta som ständigt hånar en i ansiktet..detta hopp som håller tag i en och som sviker en varje gång..

Men men..samtidigt som hela ens själ gör ont så vet jag ju att det inte tar sig..varför skulle det funka helt plötsligt?! Nej min kropp fortsätter tala om för mig hur totalt misslyckad jag är och fortsätter tala om för mig att jag inte fungerar som man ska..tänk om det där hoppet bara kunde försvinna, så man slapp hoppas..för jag vet ju att hoppet sviker hela tiden...

Hur ska man hantera detta?! Hur?!