Ni vet ju iallafall...

"Ni vet ju iallafall att ni kan bli gravida.."

Den kommentaren är vanligast när folk får veta vår historia och ska försöka trösta..jag blir lika ledsen och arg varje gång.

Ja, vi kan tydligen bli gravida..men vilken glädje finns det i det när vi inte får behålla barnet?! Jag hade gärna varit utan mina missfall, försökt och inte vetat, smärtan som ett (två, tre) missfall innebär önskar jag inte någon..

Att veta att jag kan bli gravid finns det mindre smärtsamma sätt att få veta på..att få veta det genom 3 missfall (eller bara 1) är för smärtsamt för att det ska kunna ses som en tröst.

För jag kanske inte alls kan bli gravid?! Jag kanske kan få ett plus på stickan men tänk om det slutar i missfall varje gång..hur många plus orkar man med, hur många gånger orkar man se den största glädjen sluta i den svartaste av smärta?! Och ska jag då fortfarande vara tacksam för att jag iallafall kan bli gravid när graviditeten aldrig slutar med barnet som är tanken  bakom en graviditet?!

Att kunna bli gravid är inte en tröst när man fått missfall, det känns som ett slag i ansiktet..för ser du ett barn?! Ser du en mage?! Nej, jag är inte gravid..jag har inte barn..jag är barnlös och att ha fått plus på stickan men utan det slutgiltiga och fantastiska resultatet och istället en lång utdragen smärta..jag hade hellre varit utan..det är ingen tröst att veta, det ökar bara på känslan av smärta och misslyckande i min egen kropp..

För det är så jag känner, att min kropp misslyckas varje gång..att jag är misslyckad som inte lyckas behålla de barn som kunde ha blivit..jag känner mig som en svikare..och att kunna bli gravid men inte kunna bära barnet tills det är färdigt att komma ut gör att jag känner mig som en misslyckad mamma redan innan jag kommit så långt..den smärtan, den går inte att beskriva..