Barn?!

I söndags åkte våra vänner hemåt och tanken va att vi också skulle åka hem men vi beslutade oss för att stanna. Vi åkte på möte i min gamla kyrka och träffade gamla vänner, superkul! Det har även flyttat hit massa asylsökande och det va en blandning av kulturer i kyrkan vilket jag absolut älskar!

Efter mötet kom en tant fram och kramade om mig, efter kramen lämnade hon handen kvar på min mage och sa:
- Händer inget här snart?!
Vad skulle jag svara? "Nej det gör det inte" sa jag och gick.

Efter så åkte vi hem till mina föräldrar och fikade. Med följde även två familjer som flytt till sverige och bara bott i 5 månader här. Så härligt att få prata med dem! Älskar dessa nyinkomna svenskar, vi har så mycket att lära..att bara sitta ner och lyssna på deras väg hit..vi har mycket att vara tacksamma för här i Sverige.

En sak va dock mindre kul...inte mindre än 4 gånger så sa de att min pappa måste ju få barnbarn, eller frågade varför inte vi skaffade barn nångång..varje gång sa jag bara "vi vill det också.." 4e gången brände tårarna men jag lyckades svälja gråten..

Men ont gör det..det är skillnad på frågor och frågor..alla dessa 5 frågor i söndags, de gjorde ont! Så ont..de gör fortfarande ont såhär 4 dagar efter.. men i måndags träffade vi mina kusiner och de frågade oss "Hur går det för er? Med barn?" Bakom frågan så mycket kärlek och omsorg, och frågan gjorde inte ont, den ville jag ärligt svara på istället för att snäsa av..

Frågor och frågor..det är stor skillnad på dem..