Mannen ligger och sover bredvid. Jag kan inte sova.
Fertilitetskliniken är stängd tills på måndag så får ringa då..förhoppningsvis blir det start efter nästa mens..jag vet inte om jag hoppas eller om jag är livrädd.
Jag är rädd för alla hormoner, rädd för att det inte ska funka och rädd för hur kroppen kommer reagerade.
Sen är det inte ett alternativ att undvika ivf, men jag är rädd..
Jag är rädd för att hoppas för mycket. Och rädd för fler missfall.
Så är det. Rädd är inget jag brukar vara, men hela barnlösheten och allt den innebär, den skrämmer mig.
Jag känner igen mig så i det du skriver. För de första kan jag heller inte sova, tankarna snurrar runt just nu. Och jag får ingen riktigt ordning på tankarna. Jag är väldigt hoppfull till IVF:en, det har jag bestämt mig för att vara, för jag vill tro på den och jag har nånstans en bra känsla (som jag knappt vågar yttra). Men jag är också nånstans livrädd; över att hoppas för mycket, att hoppas för lite, över äggplocket osv.
SvaraRaderaJag tror att det här är en spn situation som man går in i med extremt tudelade känslor, eftersom man inte har några som helst premisser på hur det kommer gå. Har X antal gånger tänkt att om man bara visste att nån gång kommer det att funka och vågade tro fullt ut på att det, vad mycket enklare det varit då. Men detta är ju så långt ifrån en enkel situation man kan komma.
Vill nog mest bara säga att du är inte ensam i hur du tänker. Här sitter minst en till. :)
Håller tummarna stenhårt att 2015 blir året då allt händer! ♥
Åh tack fina du! Dina ord värmer så! Man känner sig så ofta ensam i allt detta, tack för din kommentar! Håller mina tummar hårt för dig! :) kram
Radera