Redan innan vi börjat så stöter vi på lite komiska IVFhinder i vår vardag.
Min man hade inplanerat en jobbresa på 2 dygn nästa vecka. Perfekt tänkte vi för det passade in så bra i IVFschemat sen. Men så ringde D idag och sa att de va tvungna att flytta på den resan och förslaget företaget hade sagt va preciiis de dagarna där det borde va dags för äggplock osv..vilket inte va så bra ju! Vi diskuterade lite fram och tillbaka hur vi skulle förklara för företaget att D hade lite svårt att vara med just de dagarna...:
"Nej tyvärr kan jag inte vara med då för jag måste prestera i ett mansrum på sjukhuset just då.."
Ja vad säger man?!
"Jag kan inte åka bort för att min frus ägg ska plockas ut och jag måste bidra med min sperma och ev hoppas på att de ska befrukta äggen utanför för att sen ett litet embryo ska sättas tillbaka in i kroppen"
"Nej tyvärr kan jag inte vara med då för jag måste prestera i ett mansrum på sjukhuset just då.."
Ja vad säger man?!
"Jag kan inte åka bort för att min frus ägg ska plockas ut och jag måste bidra med min sperma och ev hoppas på att de ska befrukta äggen utanför för att sen ett litet embryo ska sättas tillbaka in i kroppen"
Hela situationen är ju så absurd att man måste få skratta lite åt det!
Jobbresan löste sig iallafall och blev av nästa vecka ändå :)
Snart är vi igång..
Nu ska jag på tisdagsdejt med min man! Det är lycka det!
Jag om sambon hade de med så, att han skulle till New york de planerade dagarna, också jobbresa...
SvaraRaderaMen vi hade "tur" att själva sprut perioden tog lite längre tid än vad vi trodde.
Nu är hela proceduren klar, eller i varje fall allt farande till Linköping fram och tillbaka. Nu kan vi bara vänta och hoppas, hoppas på att de fina ägget (som de sa i varje fall) vill stanna kvar. Men efter 3 år med kämpande och försök är de väldigt svårt att tro de ska funka.
Men hoppas måste man ju få. Jag tyckte de var jobbigast med sprutorna, inte för de gjorde ont, utan mer för man var så svullen och inte fick "träna bort de", så förbered dig med stora tröjor mot slutet. Sedan tyckte jag själva äggplocket gjorde lite ont, men då får du ju bedövning. Själva isättningen kändes knappt, de gick super snabbt, lite för snabbt nästan så man liksom börja fundera om de verkligen kan stämma liksom. Aja nu 18 EVIGHETS långa dagar på att få testa.
Åh, tack för lite färska uppdateringar och tips! Ja, efter 3 års försök är det svårt att tro att det ska bli nåt här med..men, vi måste ju få hoppas!! Hoppas verkligen det går vägen för er nu! Lycka till!
RaderaÅhh vad svårt de är att hoppas även nu. Hade trott att efter vi gjort ivfen skulle jag vara positiv, men vågar liksom inte, är så rädd för att misslyckas (igen).
RaderaMen tyvärr hjälper ju inte min oro mig någonting. Just nu är det träningen som är jobbigast. Jag är väldigt aktiv, springer och tränar hårt minst 5 gånger i veckan, och nu har jag verkligen fått till mig att jag inte får träna fram till test datum. Jag får bara gå promenader. Så galet vad jag går, jag går och går hela tiden. För man känner ju sig lite svullen så man är ju livrädd för att gå upp i vikt, är ju livrädd för att hamna över den dära dumma gränsen på bmi så man inte skulle råka få göra IVF igen om man skulle misslyckas liksom. Men nu har jag istället börjat oroa mig för att jag går för mycket.
Aja får återigen försöka lugna ner sig, Men galet tror typ 5 vänner lagt upp ultraljuds bilder på Facebook denna veckan, undra när det är min/vår tur liksom.
Läste ditt senaste inlägg, om att du fortfarande hoppas lite att de ska funka av sig själv och jag känner verkligen igen känslan. Men tänk att mensen kommer nu och du och mannen ska gå igenom något stort tillsammans <3 Kram