Den långa resan.

Vår resa och längtan efter barn började för 4 år sen, i alla fall den gemensamma längtan. Jag är en av de där tjejerna som längtat efter att bli mamma ändå sen jag var liten. Jag har inte haft några större drömmar om vad jag vill bli, visst var veterinär eller kock lockande när jag var i sjuårsåldern, men att bli mamma har alltid stått högst upp på listan och på något sätt varit viktigast. Jag vill bli mamma när jag blir stor, så är det bara.


Jag fick vänta in D i den längtan en stund, vilket inte gjorde något. Att planera för att bli föräldrar är stort, och D som är mer praktiskt lagd ville gärna vänta tills vi hade jobb och en mer trygg grund att ge vårt barn, klokt.  När vi gifte oss så tänkte vi att vi kör. Blir det så blir det, vi hade jobb båda två och kände att vi var redo att bli föräldrar. Sen vart det både fantastiskt och lite chockartat att det skedde så fort, men mest fantastiskt. Vi skrattade lite åt det hela, för gissningsvis vart vi gravida på vår bröllopsnatt och vi tyckte att det var så fint. Men lyckan varade bara några veckor innan ett missfall var ett faktum.

När missfallet väl hade gått sin gång, som i och för sig tog ett tag då blödningarna aldrig ville sluta så jag spenderade mycket tid på kvinnokliniken där ett tag. Efter det så väntade vi lite, längtan var så stark men att utsätta sig för risken för den smärtan igen gjorde i sig alldeles för ont just då.

Men, drygt ett år senare var vi gravida igen. Det var sommar och allt kändes härligt! Och att få berätta för familjen att vi var gravida var ju såå häftigt! Minns att vi var på semester hos mina föräldrar uppe i Norrland, D skulle hem och jobba igen men jag hade en vecka kvar så jag stannade hos mamma och pappa. Samma dag som D åkte hem kände jag att något inte stämde. Jag hade ont och började blöda lite smått. Försökte tänka positivt men samtidigt så visste jag att det var kört. Nån dag senare åkte jag och mamma in till sjukhuset, jag hade sådana hemska smärtor då. Vi fick köra 10 mil för att det närmsta sjukhuset hade semesterstängt (!). Väl där möttes vi av tomma koridorer och läkare som inte hade koll. Jag fick komma in i ett mörkt undersökningsrum och blev undersökt av en gammal läkare som var hemsk. Han tände inte ens lamporna i rummet, undersökte mig och på hans sätt att prata kändes det som att "lilla vän, vad dum du är som blir gravid, det var väl lika bra att du fick missfall".. Jag grät och grät. Mamma grät. Alla grät. Ännu ett missfall..jag kände mig så oerhört misslyckad som kvinna.

Stannade i Norrland nån dag till men sen körde jag ner till vår stad igen, till D för att gråta tillsammans. Innan jag kom fram blev det flera timmar i bilen av gråt och ångest. Kommer aldrig glömma den resan. Jag var såå ledsen, helt förstörd.

Men, det här var inget vanligt missfall. Efter flera besök på kvinnokliniken där de trots blödningar och smärtor hela tiden sa att "det var bara ett vanligt missfall som tog lite tid på sig." Jag blödde i över 50 dagar och hade sådana smärtor. En dag kändes det som att magen skulle gå sönder och jag började tokblöda. Fick ringa ambulansen som tog mig till kvinnokliniken där de la in mig och efter en stund opererades jag och på operationen konstaterades det att jag hade haft ett utomkvedshavandeskap och de fick operera bort höger äggledare.

Det fantastiska var att efter operationen tog det knappt 3 månader innan jag var gravid igen. Men den graviditeten slutade också i ett missfall.

Väggen..jag har så många gånger känt att där bakom finns vårt barn, vi ska bara igenom.
Men den har varit omöjlig att krossa... 

I sommar är det 3 år sen alla de här turerna. Jag opererades den 20 augusti för 3 år sen, två dagar efter min födelsedag. 3 år! Det är helt otroligt. Det är 2,5 år sedan vi senast blev gravida. Nu har vi gått igenom utredningar, väntetider, jag har fått göra en spolning och vi har väntat och väntat.

Förra året fick vi börja med IVF, något som inte gått helt problemfritt heller. Första försöket fick vi avbryta då min kropp inte alls reagerade som den skulle. Andra försöket slutade med en så kraftig överstimulering att mina äggstockar blev över 15 cm på varje sida fulla av äggblåsor som inte slutade växa, jag hade ca 10 liter vätska som fyllde på i min mage och jag fick ligga inlagd då äggblåsorna bildade cystor som sprack och riskerade att behöva operera bort hela livmodern och allt när det var som värst. Jag fick tömmas på vätska och blev sjukskriven flera veckor innan kroppen förstod att det var okej igen.

Tredje försöket, som vi nyss avslutat gick faktiskt väldigt bra, trots att det inte blev nån graviditet så gick hela försöket väldigt bra. Kroppen svarade väl, jag fick må bra hela tiden och vi fick ut ett litet ägg som också blev befruktat. Även om kroppen inte ville ta emot det och bli gravid så ser jag försöket som en framgång.

Hur orkar man då!? Hur orkar vi?! Ja..det har vi inte gjort alltid. Jag har haft långa perioder där livet har känts så svart och hopplöst. Jag har mått fruktansvärt dåligt. Dock har jag det senaste året mått väldigt bra psykiskt och inte alls varit nere i det där svarta hålet som de första åren, vilket är väldigt skönt. Längtan är jobbig, väldigt jobbig, men idag kan jag hantera den på ett sätt som gör att vi ändå njuter av livet, vi ändå kan prata om det utan att gråta. Och det som får en att fortsätta är ju den där längtan. Längtan efter att få barn, den kan få en att lyfta berg känns det som ibland. D har varit och är en stark klippa genom detta. När jag har haft det som jobbigast har han orkat vara stark och de stunder där han haft det kämpigt har jag fått vara stark. Vi har kämpat tillsammans genom allt och det är det som gör att det har funkat trots alla svårigheter, vi gör detta tillsammans. Jag hade aldrig klarat detta utan D.

Källa okänd. Men ord att ta till sig.

Hur länge ska ni hålla på då? Vi har sagt att vi ska använda de 3 försök vi får med IVF, fungerar det inte när vi försökt klart (har 2 försök kvar) går vi vidare och får se hur vi gör då. Men, först ska vi igenom våra IVF-försök är planen. En sak i den här resan är att man får ta en dag i taget, hur svårt det än är när kampen är som svårast, så är en dag i taget det viktigaste. Ibland när det varit som tuffast har en dag i taget inte gått, då har jag fått ta en timma i taget, ett andetag i taget..

 

"Blott en dag, ett ögonblick i sänder, vilken tröst vad än som kommer på..." - Lina Sandell

 Sen är det ju också så, att vi har en tro som bär oss genom allt. Utan vår tro på Jesus hade resan varit än mer kämpig. Visst har jag varit arg på Gud, inte förstått varför han inte svarar på våra böner just precis nu. Jag har känt mig arg och besviken. Men, jag är så tacksam till att få bära den här tron med mig genom allt. Och också vet att jag får vara arg och besviken, Han klarar det. Utan alla böner, utan alla vänner som ber för oss. Utan den tryggheten hade denna resa varit än mer förfärlig. Jag är så tacksam att jag får ha min tro och att jag får dela den med min man också. Det är fantastiskt.

 

 

Ett lååångt inlägg om vår resa såhär långt. När man skriver ner det såhär, sammanfattar det hela, känns det ju helt sanslöst vad man går igenom. Men, en dag i taget, ett ögonblick i sänder. En dag blir vi också en familj med barn. På något sätt.