Välsignad.

Vi är fortfarande gravida! Ja, jag tar det inte för givet kan jag säga. Idag går vi in i v6 (5+0) och denna vecka ska hjärtat börja slå..denna vecka är även den vecka vi fått vara tidigare missfall så jag känner oron mala men framförallt känner jag en enorm tacksamhet av att få uppleva detta. Än känner jag mest symtom från överstimuleringen: svullen, svårt att djupandas och hjärtat. Men, igår började halsbrännan och den får jag nog räkna som ett gravidsymtom för jag har aldrig haft sån halsbränna förut, får se om det fortsätter.

Vi har börjat vår semester (jag är fortfarande sjukskriven dock) och vi börjar den i Dalarna och vackraste Tällberg. Bor på ett sånt mysigt hotell där vi blev uppgraderade till det finaste rummet (inte så mkt folk) och bor med utsikt över hela Siljan. Det är magiskt!

Igår gick vi en långsam kvällspromenad och då värkte hjärtat av tacksamhet. Vi får gå här, hand i hand, starkare än nånsin tillsammans med ett växande litet barn i min mage (jo, för oss som är gravida tror jag inte det spelar någon roll om det kallas embryo eller foster. Så fort man blir gravid väntar man ett barn).
jag kände mig så lycklig och det fanns ingenting jag saknade där och då! Den känslan..den är ny.

Både jag och D är dock helt nya på det här med att vara gravida. Vi har längtat så länge (4,5 år) och vet rätt bra hur man  längtar efter att bli gravida. Men att vara gravida och faktiskt inse att det kan ju fungera nu! Den är ny och ärligt talat lite skrämmande. Är det här vår sista sommar ensamma utan barn? Är det här vår sista semester bara du och jag? Och det är ju det vi har längtat efter i alla år, så det känns ju fantastiskt! Men också, i ärlighetens namn, lite läskigt. Men det är väl helt normalt att känna så, vi vet ju inte vad som väntar oss mer än att vi känner oss oerhört tacksamma och så välsignade.