Det är så overkligt att detta händer, får vi verkligen vara med om detta?! Läkaren konstaterade i måndags att vi då var i v11+0 så, idag är vi alltså i v11+2 och tiden går snabbt framåt nu. Katastroftankarna är mindre och glädjen större.
Visst finns oron där, men glädjen över att vi är gravida, och att det hoppar runt en liten vacker bebis där inne, är större än oron just nu vilket är skönt.
Efter alla dessa år..alla dessa drömmar och all längtan..tänk..det här är så stort! Jag tittar på vår lilla ultraljudsbild på kylskåpet och förundras över att det är vår bebis. Det är VÅR bebis! Mannen klappar ofta på magen och då jag gråter en skvätt. Min man är helt fantastisk i detta, så stöttande och intresserad, enormt tacksam för det.
Illamåendet börjar avta nu. Nu mår jag "bara" illa på mornarna och nån stund här och där, stor skillnad dock från att må illa 24/7 till att känna av det lite nu och då. Slutat spy, hoppas jag, men senaste veckan har det inte varit nåt sånt. Ryggen börjar kännas bättre också, en kombination av träning, jobb och vila verkar funka bra, väntar även på ett bälte som jag ska få låna av en vän.
Nu ska jag klappa vidare på magen och jobba efter kafferasten. Nytt jobb föresten, trivs som fisken i vattnet, hade inte kunnat önska mig ett bättre jobb än detta just nu. Livet alltså, upp och ner hela tiden, men efter år av "ner" känns det väldigt bra med en tid av "upp" :)
Det är en overklig känsla när man kämpat i så många år, vi har kämpat i 8år och nu är jag i vecka 23+1 och fattar fortfarande inte att vi är gravida trots att jag känner pojken röra sig inom mig. Så jag vet hur du har det! Du kanske ska byta kategori från vi som kämpar till gravida för en del har ont av våra bloggar när vi kommit lite längre in i graviditeten. Kram på dig. Genus Longing
SvaraRaderaJa jag kan tänka mig at den känslan sitter kvar ända tills man har sitt mirakel framför ögonen!
RaderaTack för att du sa till, det hade jag helt glömt bort. Kram!