söndag 20 november 2016

Den oändliga tröttheten och tacksamheten.



Vecka 27.


Denna trötthet alltså. Tror att en del av tröttheten grundar sig i att det helt enkelt är november och att det är mörkt större delen av dygnet, men sen är de ju det där järnet också. Mina järndepåer var nästan helt slut nu vid sista provet och jag tror inte järntabletterna hinner med, åtminstone känns det inte så. Jag är så enormt slut, det är inte bara att jag är trött, jag har ju noll energi över huvud taget. Försöker uppbåda energi nog att klara jobba men det är knappt det går det heller, vill bara sova. Men, sen får jag försöka förstå att det vi snart går in i den sista perioden av graviditeten och att man säkert är tröttare av detta också. Det är bara att härda ut tror jag :)


Jag njuter av att vara gravid och dela denna tiden med D. Sen längtar jag såklart enormt efter lilla bebis och att få börja ett nytt liv som mamma och pappa, men försöker verkligen njuta av denna tid för jag vet ju inte om vi får uppleva detta en gång till, och hur som helst kommer jag ju aldrig vara gravid med denna lilla bebis igen. Då vi varit inställda på att det kanske aldrig skulle fungera för oss med att bli gravida försöker jag verkligen njuta av tiden just nu och ta en dag i taget. Älskar att känna sparkarna och följa bebis dygnsrytm. Inatt vaknade jag av en spark för första gången, låg på sidan och hade ramlat över mer på magen och gissar att bebisen sa till då det blev lite trångt kanske, mysigt hur som helst. Väldigt mysigt också när bebis ger respons på våra röster och visar att den hör oss (inbillar jag mig i alla fall, den reagerar så starkt när vi pratar mot magen)


Börjar känna mig tung, eller mer osmidig kanske. Känns som att jag blivit en decimeter bredare mellan benen eller att jag går med en apelsin mellan benen som inte försvinner, haha, väldigt speciell känsla och detta gör att jag får vagga fram. Foglossningen gör ju också sitt till vaggningen. På bussen om mornarna är vi två gravida som nog är ungefär lika långt gångna i våra graviditeter och det ser nog rätt roligt ut där vi långsamt går mot våra jobb vaggandes i ungefär samma takt..


Trötthet, foglossning, vaggning osv..oavsett detta är det helt fantastiskt att få uppleva en graviditet och jag fäller många tacksamhetstårar. Det är så stort! Och är det något som denna graviditet har varit full utav så är det just tacksamhet, jag tar det verkligen inte för givet.

Inga kommentarer:

Skicka en kommentar